emma

I lördags var det ännu en gång dags att styra kosan mot stadshotellet i Karlskoga. Denna gången skule Takida spela. Vi började vår afton hemma hos Lisa och det kacklades en hel del eftersom förfesten bestod av vin, cider, en födelsedagsöl och sju tjejer.
När det senare var dags att knalla ner mot statt hade klockan börjat närma sig elva. När vi kommer fram är kön bland det längsta o jobbigaste jag någonsin skådat och eftersom vi bor i Kalrskoga och kösystemet inte är det bästa kunde man räkna med att få stå där till söndageftermiddag, om man inte inte gjorde som alla andra och trängde sig i kön. Jag och Malin hamnade lite på efterkälken och blir stående när det bara är ungefär fem personer framför i kön. Då imformeraar vakterna oss om att 50 pers. måste ut för att vi ska få gå in. (De väntar på förköp). Tiden tickar förbi och snart har vi stått i kö en timme. Klockan är nu halv ett och äntligen släpps 35 pers. in. Jag ser 2 låtar med Takida, ger upp och går in och dansar my ass of istället.

19 juli -07

Skulle hjällpa Emma B att skruva ihop ett soffbord från Ikea igår eftermiddag. Det började fantastiskt bra.. kartongen som bordet låg i vägde 49 kilo och låg orubbligt på golvet. Vi fick öppna paketet i hallen o bära in alla miljader delar in i nästa rum. Där började vi (duktiga som vi var) att räkna alla skruvar och spikar och plugg som skulle behövas. Allt tycktes vara i sin ordning. Sen börjar det mödosamma jobbet med att skruva i skruv efter skruv. Det tycktes finnas oändligt med skruv. Vi följde bruksanvisningen till punkt och pricka men ändå när vi kom till sista sidan och skulle sätta ihop den sista lådan i vårt mästerverk så fattas det helt plötsligt skruv. Vad skulle vi göra nu ? Vi letade här o där men skruven förblev försvunnen. Tillslut kollade vi igenom bruksanvisningen och såg att vi hade använt lite för många skruvar på ett ställe. Allt ordnade sig och bordet blev perfekt =)

I går när jag äntligen beslöt mig för att gå upp ur sängen efter att mobillarmet hade rignt var nionde minut i en timme tittade jag ut genom springan mellan fönstret o rullgardinen och såg till min stora förtjusning att det äntligen var fint väder. Jag studsade upp, käkade frukost och sprang ut på gräsmattan. Men efter sisådär en kvart, tjugo minuter började värmen bli olidlig. Då började jakten efter någon som kunde följa med mig ner till Näset för att plaska lite i vattnet. Hittade Caroline Pihl som redan hunnit före mig ner. Låg på stranden i flera timmar och när jag kom hem började mina armar och ben se lite rosa ut. Tänkte  inte så mycket mer på det utan la mig en stund på gräsmattan också innan det var dags att ge upp och gå in. Det skulle jag inte ha gjort. Snart skulle jag inse att jag hade spenderat alltför lång tid i solen med alltför lite, eller snarare ingen solskyddskräm alls. Snart övergick  den rosa färgen till en mer röd nyans som vägrade att ge sig. Det var varmt och besvärligt och jag höll på att bryta ihop när jag skulle gå och lägga mig i värmen. (Kan inte ha fönstret öppet för vi har två nyfikna kattungar hemma som gärna vill hoppa ut genom fönstret). 

Inte för att jag vill klaga, det var underbart med vackert sommarväder, får verkligen skylla mig själv.
Nästa gång blir det solskyddsfaktor 100..

Idag har dock brännan lagt sig fast jag ser fortfarande att vara i ett ständigt generat tillstånd. Tog som mest i ansiktet wahahahah