emma

Denna underbara fredagsförmiddag fick vi finbesök på jobbet från inga mindre än mina gamla kollegor från Karlskoga. Tillsammans skulle vi dagen till ära umgås och presentera oss för varandra. Eftersom jag är så fantastiskt bra på att prata inför ett rum fullt med folk så var ju det inget problem för mig, INTE. Jag började med att vara nervös redan i måndags. När jag väl skulle fram hade jag förberett så jag hade en tröjärm att dra i, en penna att pilla med, ett papaer som hysteriskt skakar och nycklar att skramla med. Och ett alldeles eget ansikte som senare ska byta nyans till färgen röd.

Jag tar mod till mig, ställer mig upp inför mina nya och gamla kollegor som alla vet vem jag är och vet vad jag gör. Här kan man ju tycka att det inte behöver vara så farligt men det blir nästan mer jobbigt när alla redan vet om man råkar missa något eller säger fel.

När jag i alla fall på ett mycket lyckat sätt tagit mig igenom presentationen är jag så glad och sprallig att jag nästan genast blir rastlös och får myror i brallan. Det är nästintill olidligt att sitta i närmare en och en halv timme till och lyssna på vad alla heter och vad de gör.

Sedan är det dags för lunch, något jag sett fram emot sedan jag lyfte huvudet från kudden och släpade mig upp i morse. Det är buffe´och jag tar rikligt med mat på tallriken så att jag ska slippa gå två gånger. Och väluppfostrad som jag är äter jag också upp allt jag tagit till mig. Sedan blir det fart mot det allra bästa, nämligen kakorna!!

Jag dyker på kakfaten, väljer med omsorg och tar en av varje sort, nästan..

När jag slukat allihopa och till och med tagit en till smarrig liten kaka så återstår bara någon slags rulltårta med en underlig röd fyllning. Eftersom jag alltid brukar lukta på saker jag har tänkt att stoppa i munnen så gör jag det även nu. Men så är fallet inte den här gången att kakjäkeln utgör nån vidare doft utan jag måste slicka på fyllningen för att bilda mig en uppfattning. Och det skulle jag inte ha gjort.. för ve och fasa vad det smakade illa. Nu skulle jag ju ha kunnat lägga tillbaka det lilla otäcka bakverket och låtsats som ingenting om det inte vore för de tre resterande personerna vid bordet som såg alltihop. Nej nu var den glupska Emma Norén tvungen att äta upp kakjävlen och se ut som att det var gott, jag lyckades inte riktigt men jag svalde den i alla fall..

De första fem väldigt goda kakorna känns nu som bortkastade och istället dröjer sig den mindre goda smaken av äckelkakan kvar på tungan.

Tack för mig!